Socialdemokratins ledarkris

Det var en gång ett parti som var statsbärande. Även jag tillhörde partiet och var aktiv på regional nivå med uppdrag inom kommunstyrelse, parti och ungdomsförbund. På den tiden var Socialdemokraterna statsbärande parti, förvisso måste man i riksdagen förlita sig på kommunisterna för att få behålla makten och visst hade vi haft några år med borgerligt styre. I Sundsvall där jag bodde var dock majoriteten stabil. Det gällde alla länets kommuner, liksom landstinget. Det här var i slutet av förra årtusendet.

Jag väckte ibland frågan om att dela ledarskapet. Jag såg fördelarna i kommunen med maktdelning mellan arbetarkommun och kommunen. Arbetarekommunens ordförande och kommunstyrelseordföranden var ibland oense och det var nyttigt och vitalt för demokratin.

Vidare så hag jag alltid tyckt att man kan bara ha en huvuduppgift. Det går inte att prioritera två saker samtidigt när man måste välja. Därför borde man bara få ha ett ordförandeuppdrag eller heltidsuppdrag. Man måste veta om man ska vara lojal mot regeringen eller partiet, mot riksdagsgruppen eller arbetarkommunen. Som ordförande måste du stå bakom dina medlemmar och att då “tvinga på partiet regeringens politik” skadar den ideologiska debatten.

På den här tiden fanns det OLIKA politiska åsikter inom S. Det var inte så långt efter att partisekreteraren utropat Stockholms Arbetarkommun till helvetets förgård eftersom det var så mycket strider. Visst köptes röster med visky och det förekom en hel del skit även på den tiden. Men det var ideologisk kamp INOM partiet. Då uteslöt man inte den som använde fel uttryck, tvärtom ansågs det kommunistiskt att ägna sig åt celldelning varje gång man tyckte olika.

Då kunde det till och med förekomma en ledarstrid inom S. Förvisso var det ovanligt men en ung kvinna utmanade normen och valde att kandidera. Mona Sahlin ställdes mot Göran Persson.  Ideologen mot kamreren. I valet mellan de båda ville jag ha bägge. Mona Sahlin som partiledare och Göran Persson som statsminister.

Att Göran Persson var en bra statsminister håller nog de flesta med om. Att Mona Sahlin haft svårt att hålla isär politik och privatliv likaså. Men det visste vi inte då. Under Mona Sahlins tid inom partiet så gick jag. Det var när hennes pressekreterare förklarade att jag som medlem skulle skita i hur partiet tänkte rösta i FRA-frågan. För mig var medlemmarna de högsta makthavarna och fick inte vi ha åsikter om politiken så kunde partiet sköta sig själv (ja det är ett snyggare sätt att säga “dra åt helvete” på).

Efter dessa två har vi också haft Håkan Juholt som gav hopp om mer ideologi, men efter den bekanta historien med bostadsersättning där han lärde oss termen kulbo så fick han gå.

Så kom Stefan Löfven. Raka motsatsen. Ingen ideologi, helt okänd för den breda massan och som en överraskning, likt ett påveval. Han var mest känd för att vara okänd och att han inte retat någon. Utöver det var han en skicklig förhandlare och mycket pålitlig och ordentlig. Men ideologin försvann. Inte nog med att han började med att svänga om kärnkraften då det nya uppdraget krävde nya åsikter.

Idag har partiet i praktiken ingen ideologi. Det handlar bara om att regera. Bristen på en ideologisk partiledare blir allt tydligare och det är därför man låtit allt handla om att förhålla sig till SD istället för att själv formulera politiken. Det verkar som om planen varit att inte göra något som kan utmana något av de andra partierna då alla utom SD är tilltänkta regeringspartners. Problemet är bara att de som är i opposition mot S (ungefär halva befolkningen – precis som tidigare) numera har allt färre partier att rösta på.

Därför har också det taktiska genidraget att spränga alliansen för att få över C och FP till S visat sig kunna bli ett misslyckande – även om man bara mäter framgång i möjligheten att fortsätta regera. Nu är det fem partier “till vänster” i svensk politik, istället för tre. Det är tre “till höger” istället för fyra plus ett.

Kannibalismen på vänstersidan kan bli förödande för möjligheten att få fortsätta regera om ett eller två partier får lämna riksdagen.

Stefan Löfvens saga som statsminister och partiordförande snart är över. Eftersom han redan varit partiledare så länge och med vikande opinion så kommer han inte leda partiet i nästa val. Det skyndas naturligtvis på av fiaskot i Agenda. Jag hoppas än en gång att partiet kommer att ta tillfället i akt att separera uppgifterna som ordförande och som statsministerkandidat. S (fan jag höll på att skriva vi även om det är länge sedan jag lämnade partiet) behöver en ideologisk partiledare OCH en pragmatisk statsministerkandidat som kan vara en landsfader eller landsmoder i tuffa tider. Det är viktigt att det är två olika personer. En person kan inte göra allt, inte ens i vad som mer och mer liknar en sekt.

OBS, jag har skrivit texten baserat på min upplevelse och mina minnesbilder så någon detalj i den historiska återblicken kan vara fel. Det ändrar dock inte det faktum att den stora bilden enligt ovan stämmer.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: