Skillnad mot förr

Nu cirkulerar en utmaning på Facebook som går ut på att man ska lägga upp ett gammalt foto. För mig som var politiskt aktiv i min ungdom men sen lämnade politiken och dessutom min uppväxtstad så är det många av vännerna som jag inte sett på något eller några decennium och bilderna respekterar väl hur jag minns dem.

Då var man odödlig med visioner om att förändra världen. Varken kärnvapenhot eller byråkrati kunde stoppa oss. Allt var möjligt.

Men vad har hänt med oss sedan dess. Jag och de flesta som höll på med politik då har lämnat politiken och våra visioner om ett bättre liv är snarast fokuserade på familjer och eller karriärer.

Andra har fortsatt inom politiken och några sitter i dag i högt uppsatta positioner, i vissa fall även i regeringen. Men vad har hänt med deras visioner? Man kan lätt tro att de förlorat dem, eller glömt dem.

Men jag tror inte det. Jag tror att de likt oss andra har sina visioner men har fastnat i att se hinder istället för möjligheter.

Varför flyttar inte jag till Spanien så snart belägringen är över? Det är svårt att flytta med jobb, familj etc. Det är bekvämare att inte ta några risker utan att stanna vid det man har. Varför hoppar jag inte av arbetslivet och börjar studera nåt som jag brinner för? Det går inte, för jag måste ju försörja mig. Varför ber jag inte chefen dra åt helvete om jag nu skulle vilja det? För att jag är väluppfostrad – och för att jag måste försörja mina barn. Jag har massor av affärsidéer, varför satsar jag inte helhjärtat på nån av dem? Jag kan inte riskera familjens ekonomi om det går åt helvete. Det är lättare att se hinder än att se möjligheterna.

Kan det vara samma sak med politikerna? Jag är helt övertygad om att det är så. Att gå emot partilinjen i en viktig fråga är inte bara att riskera försörjningen utan också hela ditt sociala nätverk för många yrkespolitiker. Om du som läser detta är tex riksdagsledamot, hur många vänner skulle du ha kvar om partiet vände dig ryggen? Jag vet hur många vänner jag miste när jag lämnade partiet och när jag senare har gått emot partilinjen i olika frågor.

Ibland är det bekvämast att säga att man gärna vill, men inte kan och skylla på det parlamentariska läget, världsekonomin, prioriteringar eller något annat. För jag tror till exempel inte att alla gamla vänner på vänstersidan har gett upp tanken på att “alla ska ha rätt till bostad”. Men man använder undanflykterna för att slippa riskera att förlora både försörjning, maktbas och social tillhörighet.

Afzelius uttrycker det väl.

För min egen del ska jag försöka ta tillbaks lite av min ungdom. Ingenting är omöjligt. Allt är möjligt. Förvisso måste jag jämka min vilja med familjen men jag ska inte låta feghet stoppa mig.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: