Gnäll inte. Du har det bra.

Farmor och farfar

Jag minns när jag i min ungdom klagade över att det var svårt att få ekonomin att gå ihop när man betalt hyran. Farmor talade om för mig att det inte var nåt att gnälla över. När hon var i samma ålder hade hon gått upp på vinden för att se vilka takbjälkar hon vågade ta och elda med när farfar låg inkallad och familjen riskerade frysa ihjäl. Det här var i Finland i krigen mot Sovjetunionen. Att man har problem att få råd med hyran är ett mindre problem än att riskera frysa ihjäl alternativt att taket faller in.

På samma sätt är det med Coronan. Många klagar på isoleringen. Jag jämför än en gång med farmor och farfar. De tvingades vara ifrån varandra flera månader i sträck då farfar låg vid fronten och farmor var hemma med barnen. Nästan varje permission gav en ny graviditet för det fanns inga skydd på den tiden.

Idag kallas män som var i farfars ålder när han skickades till fronten för barn. Det är de som kommer till Sverige idag och kallas ensamkommande flyktingbarn. Min faster Rose-Marie var bara minuter gammal när hon flyttades ner i sjukhusets källare för att överleva bombflygen. Sedan skickades hon till Sverige som krigsbarn. Då var hon liksom övriga finska krigsbarn, något år gammal – inte 16-20 år. Det är skillnad på barn och barn. Även om de kommer utan sina familjer.

Hur hade då farfar det under samma tid som farmor kämpade med att få till mat och värme till barnen? Han låg vid fronten och förfrös tårna, så han senare tvingades amputera dem. Kanske var det samma natt som det var vapenstillestånd och finska och ryska unga män klev upp ur skyttegravarna och tog en sup ihop innan de tvingades ner och skjuta på varandra igen. Som farfar sa: ”De var ju inte onda. Det var unga grabbar som oss”.

Trots denna natt av relativ lugn så var kriget ingen lek. Vid något tillfälle så hade han suttit och käkat på en vedtrave, tills någon kollat under presenningen och insett att det var inte stockar de satt på. Det var djupfrysta lik – av unga män som inte var onda. De var bara på fel plats i fel tid när andra talade om för dem vem fienden var.

När så kriget var slut och han kom hem till farmor så var det inte bara att kliva in i stugvärmen och ta igen all förlorad tid. Nej han stannade utanför och ropade in. Han bad henne komma ut med något klädesplagg att skyla sig med. De kläder han hade på sig var han tvungen att bränna. De var så fulla med loppor och ohyra så han kunde inte gå in i huset i det skicket. Jag hörde honom aldrig klaga. Tvärtom säger alla att han inte ville prata om kriget. Det var ingen dans på rosor. Det var ett helvete på jorden.

Så när du sitter där hemma och tycker det är jobbigt med en stunds isolering, tänk på andra generationers utmaningar. Eller de som upplever ungefär samma historier just nu i andra delar av världen. Kämpa på med att tvätta såriga och torra händer, att hålla distans och var glad att vi har det bra. Du som är vid fronten – i vården – är vår tids krigshjälte, precis som farmor var sin tids. Ja farmor.

Hon trollade med knäna för att försörja familjen, även om det innebar att skicka bort ett av sina barn till ett annat land, även om det innebar att hon någon timme efter att ha fött en dotter tvingades separeras från henne för att ta sig ner i skyddsrummet. Men också farfar var krigshjälte. Han var borta från familjen i flera år, med bara några få permissioner. Jag kan inte föreställa mig lidandet att tänka på dem därhemma medan man bokstavligen fryser tårna av sig och man hör skriken från sårade kamrater och kulorna viner runt huvudet.

Farfar medverkade till att döda ryssar, unga killar som bara lydde order och som inte var onda. Han gjorde det för att rädda sitt liv och sin familj, sitt land. Han är också en hjälte. Tack vare insatserna från min farmor och min farfar så slapp Finland, till skillnad från de baltiska staterna bli en del av Sovjetunionen. Tack vare deras insats har Finland kvar sina beredskapslager och klarar pandemin bättre än Sverige.

I Sverige är vi naiva och kan inte se det komma. Jag baxnar över våra politikers bristande ansvarsförmåga. Även om Finland sak inte var vår, mer än i retoriken borde vi lärt oss något av Finlands historia.

Som individer kan vi inte styra landet, men vi kan fanimig försöka ta ansvar för oss själva. Vi kan försöka hålla ut. Sen är vi olika, vissa tror på masker, andra på isolering. En del orkar mer och andra mindre. Liksom soldaterna hade permissioner, eller kunde ta en sup med fienden behöver vi också pauser ibland.

OBS, detta är så som jag minns det jag fått berättat för mig. Om det är något jag missuppfattat eller minns fel är det mitt ansvar, ingen annans. 

Kommentera gärna om du har något att tillägga.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: