30 år sedan en dag jag aldrig glömmer.
För 30 år sedan väcktes jag av ett telefonsamtal och ett, som jag trodde sjukt skämt, som visade sig vara sant. Palme var skjuten. Sundsvalls Tidning hade hunnit få in en notis om det och på den tiden fanns det en känsla av att stod det i tidningen så var det sant. Radio sände extra och till och med TV sände trots att det var en tid på dygnet som normalt saknade TV-sändningar – jo så var det på den tiden.
Sveriges statsminister var mördad på öppen gata. Jag visste inte om det var statskupp, början av ett krig, ett politiskt attentat eller en galnings verk. Idag kan vi i alla fall utesluta två alternativ. Som lokal SSU-ordförande var mitt val att genomföra dagens innebandyträning eller att avstå. Vi bestämde oss för att inte låta våldet segra utan att fullfölja planerna. Men vi hade med radio för att få senaste nyheterna.
Senare på kvällen stod jag rakryggad, stolt och höll en röd fana till försvar för demokratin, emot hatet och våldet. Det var kallt och blåste, men inget skulle få krossa den demokratiska socialismens värderingar. Tillsammans stod vi upp för demokratin i Sverige emot de mörka krafter som inte tvekade att mörda för att nå sina syften. Ja det var känslan då.
Olof Palme var en stor man, visionär och pragmatiker i ett. Det är ingen slump att den senaste partiledardebatten jag kan komma ihåg som rolig är Palmes sista valdebatt (mot Adelsson 1985). Han var inte alltid älskad, men kom ihåg att enda sättet att inte skaffa några fiender är att aldrig ta ställning och stå upp för något. Kanske är det typiskt att Palme har fått flera utländska platser efter sig än svenska. Må han aldrig bli bortglömd. Länge leve Olof Palme!
