Jag har aldrig kritiserat Håkan Juholt för historien om tryckpressen, då det saknar politisk relevans. Men ska man lägga korten på borden så ska man inte trassla till det med nya lögner. Det tycks han nu ha gjort om artikeln är korrekt.
Att han är född 16 september 1962 torde stå utom rimligt tvivel. I så fall också att han var 19 eller 20 år 1982. Varför säger han då:
”1982 när jag jobbade på Östra Småland så bytte vi tryckpress från bly till offset. Samtidigt som jag åkte ner med Nyheternas hjälpsändningar så var jag med i ett projekt i Polen med SSU. Jag var 17 år gammal…”
Ska man reda ut någon så ska det inte börja med en uppenbar lögn. Då bäddar man för fortsatt drev. Att det blir groda på groda varje gång Juholt öppnar munnen är inte bara hans eget fel. Han borde ha medhjälpare som hjälper honom istället för att antingen bara slicka uppåt genom att påstå att allt är ett mediadrev i syfte att säkra sina egna positioner eller som idkar krypskytte mot honom för att själv komma åt makten. Jag tror inte att Socialdemokraterna löser sin förtroendekris med ännu ett partiledarskifte. Därför är det ingen mening att Juholt avgår nu. Enda resultatet av det är att ytterligare en duktig politiker skulle sänkas av interna stridigheter, bristande politik och massmedial granskning. Tänk om Juholt istället sa ungefär så här:
Vi har gott om tid till nästa kongress. Innan dess ska vi diskutera visioner och politik. När vi vet vad vi vill ska vi fundera på vilken organisation som är bäst för oss och därefter vilka personer som ska ha vilka förtroendeuppdrag. Om det blir jag som leder partiet i nästa val eller inte det avgör kongressen. Det är inte ens säkert att jag vill. Det beror på vilken politisk linje partiet väljer och vilken organisation vi bestämmer oss för. Politiken måste nämligen gå före den personliga makten.
Jag tror att det skulle öka förtroendet för både honom och för det socialdemokratiska partiet. Om de dessutom skulle börja intressera sig för medlemmarnas åsikter kanske till och med jag skulle söka mig tillbaks. Men nu känns det ganska avlägset.
Jag tyckte du uttryckte detta bra. Själv är jag bärare av en social själ men är bekymrad för svensk socialism när den ter sig såhär. Värdegrunden solidaritet ger att hög moral måste prägla hela systemet annars faller fundamentet som socialismen står på. Om staten idkar resursfördelning via skatter så ger detta ett extra ansvar på de som är satta att förvalta systemet. Dilemmat nu är att socialism och hög moral på toppnivå divergerar betänkligt. Är de inte mogna för eget uppdrag just nu? Förbryllad!
Kul du gillar mina tankar. Du har helt rätt i att det krävs solidaritet för att få systemen att fungera. Solidaritet bygger på gemenskap, men många års socialdemokratiskt styre har lett till minskad gemenskap. Vi ska inte vara beroende av våra medmänniskor utan bara av samhället. Den som inte orkar öppna en tung dörr ska inte behöva be en förbipasserande om hjälp utan istället kontakta en ”handikappvärd” eller liknande. Om någon har en granne som spelar hög musik pratar man inte med grannen utan ringer störningsjouren. Självklart tar vi inte heller hand om våra barn eller äldre. Det gör samhället. Det är på något sätt symptomatiskt att enda gången svenskar pratar med okända (i nyktert tillstånd) är när kollektivtrafiken inte fungerar. Då, när samhället fallerar, så vänder vi oss till våra medmänniskor.
Det är väl fördelen med att systemen rivs ner, än en gång måste vi bygga sociala skyddsnät. Felet är bara att inte de inte kommer att omfatta alla, och de som mest behöver samhällets hjälp är de som ställs utanför.