Socialdemokratins ändrade frihetssyn

Först blev jag glad när jag började läsa i Mona Sahlins debattinlägg i dagens DN. Det var när jag läste stycket:

”Socialdemokratin är en frihetsrörelse. Under hela vår historia har vi kämpat för den enskilda människans möjlighet att välja sitt eget liv. Det har handlat om rätten att tycka och tro som man vill och rätten att bilda fackföreningar, om rösträtten och rätten att organisera sig politiskt. Men också om kamp för rimliga arbetstider, rätten till semester, pensioner och trygghet vid arbetslöshet, sjukdom eller föräldraskap. Också på senare tid har vi behövt försvara rätten till sociala välfärdstjänster som skola och sjukvård av hög kvalitet.”

Så långt kände jag igen den socialdemokrati som jag under många år tillhört och varit stolt över. Det kändes nästan som i gamla tider när socialdemokratin var något att vara stolt över. Skulle jag slutat läsa där skulle jag kanske kunnat tänka mig att rösta på dem igen – nästan.

Men så läser jag vidare och inser att inledningen bara är snömos. För i fortsättningen kommer det geniala som också blir ett så tydligt exempel på var socialdemokraterna gått ifrån sina ideal och varför jag lämnat dem.

”Vårt mål är att hälften av varje årskull ska ha påbörjat högre studier innan de fyller 25 år”

Hur rimmar det med stycket ovan? Inte ett dugg – såvida man inte VET att minst hälften av varje årskull önskar påbörja högre studier innan de fyller 25 år. Men det kan man inte veta. På samma sätt är det med synen på arbete, alla förutsätts vilja arbeta 8 timmar om dagen, varken mer eller mindre. Detta ska vara på samma sätt hela livet, både när man är ung och stark, när barnen är små och när man är i slutet av arbetslivet och kanske inte har full ork. Om Socialdemokraterna varit ett frihetsparti skulle de ha formulerat målet till exempel som:

”Vårt mål är att alla som vill ska kunna påbörja högre studier innan de fyller 25 år.”
”Vårt mål är att X % av alla som vill ska kunna påbörja högre studier när i livet de vill.”
”Vårt mål är att ekonomi inte ska vara ett hinder för högre studier.”

Att erbjuda möjlighet är inte detsamma som att tvinga. När ungdomar inte får jobb och därför tvingas studera fast de kanske varken har lust eller förutsättningar så är det ingen frihet. Det är ett tvång.

På samma sätt är det på alla andra området. Att män och kvinnor ska ha samma möjligheter och rättigheter betyder inte att män och kvinnor ska tvingas göra identiska val. Att ingen ska tvingas vara uteliggare betyder inte att man ska förbjuda uteliggare. Att ingen ska tvingas till prostitution är inte detsamma som att förbjuda köp av sexuella tjänster. För att ingen ska tvingas vara piga behöver man inte förbjuda städjobb (eller avdragen för detta). Att alla som behöver hjälp av polisen, betyder inte att alla ska tvingas ha en huspolis som man ska förväntas skvallra för. När Thomas Bodström tar upp ett sådant förslag så förtjänar han öknamnet STASI, för det var just sånt som STASI var känt för.

På samma sätt är det på område efter område. Socialdemokraterna har gjort ett bra jobb för att ta bort de hinder (i huvudsak ekonomiska) som tidigare varit en verklighet för många för att få leva sina liv som de vill. Det är bra. Men nu har det slagit över till att man vill tvinga människor att leva som Socialdemokraterna vill utifrån någon form av tankesätt att så måste alla vilja, för annars behöver de hjälp att tänka så.

Traditionell socialdemokrati är som Mona skriver: ”…en frihetsrörelse. Under hela vår historia har vi kämpat för den enskilda människans möjlighet att välja sitt eget liv.”

Varför används det bara i retoriken och inte i politiken?

Andra som skriver i ämnet: essbeck, Ewa Thalén Finné,  Fogelquist, I huvudet på Pär Gustafsson, Scaber Nestor, ST,  Stefans konspirationer, SvD, VKbloggen,