Innan du läser vidare, stanna gärna upp en sekund och fundera på vad är lycka för dig.
Det är kanske inte så lätt att hitta en sak som är lycka, men några saker som tycks ge människor lycka är: pengar, sex, tid med barn, närhet till andra människor, makt, ensamhet, lugn, spänning, trygghet, vara frisk, vara vid liv, äta sig mätt, få en kick, vara hög eller full, utmaningar, rutiner, välgörenhet, kyrkobesök eller en bra pokersession.
Utan att diskutera varje detalj eller att konstatera att många av dessa exempel kan betyda massor av olika saker så låt oss vara överens om att lycka betyder olika saker för olika människor, och även för samma människa i olika faser av livet.
Är man hungrig så behövs kanske bara ett mål gott mat för att hamna i ett lyckorus. Har man däremot ”allt” så kanske det snarare handlar om att bestiga berg, testa nya sexformer, prova den ultimata drogen eller att köpa en helikopter mer än grannen.
Vad som gör oss lyckliga ser olika ut och jag anser att var och en måste få pröva lyckan på sitt sätt så länge man inte tvingar på någon annan. Så länge inte staten kan definiera lycka på ett sätt som stämmer in på samtliga medborgare så måste vi tillåtas söka lyckan som vi vill – så länge det inte drabbar någon annan.
Om någon känner lycka i att våldta så är det ändå inte acceptabelt därför att offret också har rätt att känna lycka och där krockar deras intressen. I det fallet måste samhället stå på den svagares sida, dvs offrets. Däremot måste det vara tillåtet att söka utmaningen i en boxningsring där alla inblandade är av fri vilja och en del av lyckan är just utmaningen. Utan risken att förlora skulle det inte vara intressant.
Man måste likt Göran Kropp få söka lyckan i bestiga berg, även om man riskerar att själv få betala det högsta priset för det – sitt liv. Likaså måste man få riskera sina egna pengar vid pokerbordet om man likt Erick Lindgren anser att: ”Det bästa som finns är att vinna ett stort vad. Det näst bästa är att förlora ett stort vad.”
Samtidigt måste vi vara beredda att själva ta konsekvenserna av vårt lyckosökande. Det är önskvärt att samhället ser till att vi kan få våra grundläggande behov tillgodosedda, i form av mat, boende, utbildning, vård och omsorg. Men det är inte samma sak som att staten ska tvinga på oss den form av mat, boende, utbildning, vård eller omsorg som de erbjuder. Man måste som sagt var få söka lyckan på annat sätt. Vill någon hellre försöka med handpåläggning istället för operation så måste det vara tillåtet – för myndiga. Om någon inte är vid sina sinnens fulla bruk ska denne omyndigförklaras och barn är redan omyndiga. Därför ska dessa skyddas av samhällets och föräldrarnas omsorg. Av samma skäl måste det vara helt ok att en vuxen skär av sig förhud eller klitoris, men man ska inte utsätta barn för detta.
Om någon söker lyckan och misslyckas ska denne inte vara helt utelämnad utan ändå ha rätt till att få de grundläggande behoven tillgodosedda. Man måste tillåtas att misslyckas. På samma sätt som en familj inte bör kasta ut ett barn som gjort fel bör inte samhället stöta ut den som gjort ett fel.
Det är något som finns i de flesta politiska ideologier men ändå inte avspeglas i lagstiftningen. I lagstiftningen tycks politikerna veta bäst vad vi människor vill ha och försöker i allt för stor utsträckning tvinga på oss deras lösningar.
Om någon inte blir lycklig av att ”välja dagis” för att ändå till slut få det som råkar ha plats, så ska denne inte tvingas till det. Men hens barn ska ändå ha rätt till ett bra dagis i rimlig närhet av hemmet. Vill hen däremot välja att sätta sitt barn i ett speciellt dagis långt borta så är det inte rimligt att hen påtvingar skattebetalarna den kostnaden. Då blir samhällets ansvar att se till att det uppfyller de regler som ställs, inte att betala för kostaden.
På samma sätt bör det vara med livet i övrigt. Om någon vill droga sig med legala droger måste denne få göra det, så länge denne är myndigförklarad. Självklart innebär drogerna ingen rätt att stjäla, langa, misshandla eller på annat sätt störa andra. Då ska denne så klart hanteras av rättsväsendet. Så länge man är myndigförklarad så är man ansvarig för sina handlingar och ska dömas därefter. Då är drogberoende, medicinering, en bokstavskombination, politisk eller religiös uppfattning ingen förmildrande omständighet. Om denne tar sådan mental skada av drogerna att denne inte längre kan fatta sunda beslut, så bör denne omyndigförklaras och få hjälp att komma rätt. Exakt vilka droger som bör vara lagliga kan man naturligtvis diskutera men en grundtanke bör vara de som inte gör att den drogade blir farlig för sin omgivning.
Vissa kan tycka att ingen som använder droger borde vara myndig, då alla vet att det är skadligt. Men kom ihåg att lycka för alla är inte ett långt liv. Människor är olika. Det finns de som tycker att om man har en osynlig kompis så bör man också omyndigförklaras, men då kan man lika gärna göra om varendra kyrka till dårhus. Vidare så har man rätt att ifrågasätta ”sanningar” som att ”jorden är platt”, ”Gud hatar bögar”, ”alla droger är farliga”, ”den som kör på fyllan är en potensiell mördare”, ”alla horor är offer” etc. Självklart har man också rätt att tro på dessa sanningar och man bör alltid föra en diskussion kring detta och försöka påverka den man tycker har fel. Men det är inte samma sak som att man bör lagstifta om det.
Om en människa säger sig vilja göra en sak, så är det inte samhällets sak att misstro denne eller hävda att denne inte vet sitt eget bästa. Vill någon droga sig, sälja sex, klä sig i slöja eller gå på badhus utan bikiniöverdel så måste vi tro på detta. Samhället kan inte omyndigförklara alla medborgare eller tro att alla kvinnor är offer utan möjlighet att ta hand om sig själva. Både män och kvinnor måste tillåtas vara vuxna och fatta myndigas beslut – även om det går emot makthavarnas önskningar om hur ett drömsamhälle ska se ut.
På samma sätt är det med vård och trygghet. När man upplever att läkarna inte lyssnar och att man inte får den vård man behöver måste man ha rätten att försöka bota sig själv via handpåläggning eller icke narkotikaklassade mediciner. Likaså borde det vara en rättighet att till exempel få köpa preventivmedel eller sexhjälpmedel utan att behöva fläka ut sitt privatliv för en stressad läkare.
Att erbjuda hjälp och att tvinga på hjälp är en avsevärd skillnad som tyvärr tycks ha glömts bort när var färdiga med folkhemsbygget. Då började våra politiker istället att tvinga på oss allt mer hjälp tills man inte längre klarade av att erbjuda de behövande hjälp. Att sjukvården av politiska skäl ska försöka hitta smygalkoholister eller spår av kvinnomisshandel istället för att bota den sjuksom som patienten faktiskt söker för är ett exempel på detta.
Sammanfattningsvis så anser jag att var och en måste ha rätt att söka lyckan som denne vill så länge det inte går ut över någon ofrivillig.
Samhällets ska stödja oss i våra val och hjälpa oss när vi insett att vi gjort fel.
Som privatpersoner, politiska partier, kyrkor och övriga ska vi diskutera vad som är rätt och fel att göra mot sig själv, men staten ska inte lägga sig i och framför allt inte lagstifta om det.