Fråga 1) Bör detta vara olagligt?

Fråga 2) Bör det vara olagligt om person A berättar det för person B.

Fråga 3) Bör det vara olagligt  för person A att berätta  om sina fantasier för person C?

Fråga 4) Bör det vara olagligt för person C att berätta det för person B?

Fråga 5) Om du svarat ja på fråga fyra, vem är brottsoffer, person A eller person B?

Motivera gärna svaret och du får gärna ge en moralisk dimension av problemet också. Är du juridiskt kunnig så får du gärna ge din syn på hur det är enligt svensk lag också.

Jag kommer att återkomma med min syn på det hela inom kort. Jag kommer också att utveckla problemet inom kort. Men först vill jag veta vad du har för syn på detta.

Eller är det så att kongressen inte slagit fast politiken, att det inte finns något ideologiskt rättesnöre och det därför behövs någon som talar om vad man ska tycka? Är det kanske så att riksdagsgruppens styrka är just att den bara blint leder den ledare man utsett, att deras styrka är att argumentera för andras idéer och rösta som de blir tillsagda snarare än att tänka själv? I så fall behövs naturligtvis snabbt en ny ledare. Är det därför det sägs vara så bråttom?

Oavsett vilket så skulle jag vilja se följande lösning. På fredag går partistyrelsen ut med att de ska utlysa en medlemsomröstning om den nya partiledaren. Sedan kommer partistyrelsen att fastställa det resultat som majoriteten av medlemmarna vill ha. Valet kommer att gälla en partiledare som ska fungera fram till nästa ordinarie kongress, dvs ett år. Sedan kan denne väljas om i vanlig ordning.

Detta betyder också att partiledaren inte är statsministerkandidat, eftersom det inte är något val innan nästa kongress. Då får kongressen möjlighet att ta ställning till om det i framtiden ska vara en och samma person eller två olika. Personligen föredrar jag maktspridning framför maktkoncentration.

Vidare så bör Socialdemokraterna också fundera på vad en ledare för ett arbetarparti bör tjäna. Ska denne ha en månadslön på 144000 kronor eller leva på villkor som är närmare medlemmarnas? Den här frågan kan tyckas viktigare än bara pengarna för det är också en signal om vilken typ av ledare man vill ha. Ska det vara en upphöjd halvgud eller ska det vara en i gänget som är lämpad att företräda allihop? Jag vet vad jag föredrar. Men vad föredrar partiet?

Fler som skriver i klokt ämnet: Björn Sundin, Erik Laakso, HBT-sossen

Kanske hade hela den här historien kunnat undvikas om han redan från början sagt att: ”Vem som ska leda socialdemokraterna i nästa valrörelse avgörs av nästa kongress.” Hade sedan alla Juholtkramare upprepat det budskapet så hade hans motståndare inom partiet inte kunnat göra annat än att vänta till kongressen. Då hade förhoppningsvis mellantiden kunnat användas till att diskutera politik. Nu är politiken än en gång lagd i malpåse då maktkampen för alla inblandade är viktigare. Den egna försörjningen är viktigare än de politiska idealen och det är förmodligen också därför Juholt klamrat sig fast in i det sista. Han hade 144.000 skäl i månaden att göra det – utöver bostadsbidraget.

För övrigt är det obegripligt att VU-ledamöterna är så illojala att de inte ens kan hålla käften inför media i 24 timmar. Att det redan valsar uppgifter i pressen om hur VU resonerat och vem som ska ta över är en skandal. Men å andra sidan är inkompetensen i VU en lika stor skandal. Hur kunde de tro att ett gäng maktkåta galningar skulle gå att lita på. Om någon kan få en förmån i form av kontanter eller en bättre relation med en journalist så skiter de högaktningsfullt i partiet. Pinsamt.

Men alla kommer att vara eniga om att Juholt är vald som partiledare och ska sitta kvar. Främst därför att naturliga alternativ saknas. Samtidigt så jobbas det febrilt på att hitta en ersättare som kommer att presenteras samtidigt som Juholt – kanske vid nästa VU-möte – offentliggör sin avgång. Att läget är ohållbart inser alla, förmodligen också de som hävdar att partiets hälsa är god. Det är bara ett mediedrev och några illojala högersossar som vill partiet illa som snackar skit och därför har partiet ”råkat” halveras i opinionen. Det är som i Kejsarens nya kläder. Den som vågar säga att kejsaren är naken har stoppat sin egen karriär. Därför är det bäst att vara så tyst som bara en socialdemokratisk riksdagsgrupp kan vara.

Problemet är att byta partiledare är som att smeta nytt läppstift på liket. Det väcker inte liket. En ny socialdemokratisk partiledare utan en ny politik (eller en gammal, men i alla fall nån politik), ny organisation, ny strategi etc kan inte väcka liket.

Därför vill jag med en druckens envishet hävda att Juholt borde sitta kvar, minst till nästa kongress och klargöra att tiden fram tills dess ska ägnas åt att väcka liket igen. Först därefter är tiden mogen att diskutera vem som ska leda sossarna i nästa val. För ska man bara byta partiledare nu är det bättre att anlita en konkursförvaltare för att administrera nedläggningen så att det drabbar de anställda så lite som möjligt.

Urban Ahlin är ännu en i raden som anklagas för brott utan att det finns några bevis. Tyvärr anser S-kvinnor att om någon anklagas för brott som varken lett till åtal eller dom så ska denne vara diskvalificerad från ledande befattning i all framtid. Jag anser att det är direkt farligt att ledande politiska organisationer anser att domstolarna spelat ut sin roll i rättsamhället. Organisationer som anser att ryktesspridning är samma som bevis borde inte erhålla en enda krona i bidrag från skattepengar. Såna organisationer är direkt odemokratiska.

SSU är också kritiska mot Ahlin på grund av att han har fel kön, ålder och hudfärg. De har i alla fall den goda smaken att inte vilja värdera rykten. Att kön, ålder och hudfärg ska vara diskriminerande är också fel. Däremot så är det bra att man försöker se till att få ett tvärsnitt av befolkningen. Men då är det viktigare att få erfarenhetsmässigt tvärsnitt. Det vore till exempel klokt att ha någon i en partiledning som kan minnas sist de arbetade i utanför den politisk skyddade sektorn.

Om Urban Ahlin är rätt val som gruppsekreterare och vice partisekreterare har jag dock ingen aning om. Personligen anser jag att S borde ta tag i politiken först, sedan sätta organisationen och först därefter utse företrädarna. För mig låter det som en mer demokratisk ordning.

Håkan Juholt får kritik varje gång han öppnar käften. Visst hoppar det grodor. Det ser alla utom de mest indoktrinerade inom den socialdemokratiska partieliten.

Juholts grodor är bara ett av partiets problem. Ett annat problem är att alla andra sossar är så tysta. Man mer eller mindre teg sig igenom vårdskandalen efter att Juholt desarmerat frågan med att föreslå en blocköverskridande överenskommelse.

Nu visar det sig att regeringen lagt ut myndighetsutövande på entreprenad. Än en gång är det tyst i från sossarna. Finns det ingen skolpolitisk talesperson? Finns det ingen annan än Juholt som får yttra sig om annat än att man har förtroende för partiledaren eller åtminstone VU?

Kanske kan det vara rätt att överlåta oppositionen till Miljöpartiet och Vänstern, i alla fall kortsiktigt. Men då måste Socialdemokraterna åtminstone ta tag i sitt grundproblem, politiken. Faktum är att trots allt tjat om de utsatta så verkar det som om Livets ord gör mer för de utsatta än vad Socialdemokraterna gör.

Formar man inte en socialdemokratisk politik utan ska fortsätta tro att partiets kräftgång beror på att media är dumma och att man ständigt är utsatta för kampanjer eller att väljarna inte är mogna samtidigt som man internt propagerar för att utesluta sina meningsmotståndare så är man snart den lilla sekt man beter sig som. Jag vill att mitt forna parti ska gå en bättre framtid till mötes. Men än en gång kommer väl konstruktiva förslag att ignoreras eller betraktas som en del i en antisossekampanj eller drev istället för faktisk omsorg. Det är beklagligt för Sverige behöver politiska alternativ, inte politiska överenskommelser.

Värsta grodan tycker jag är att än en gång tjata om blocköverskridande överenskommelse. Det enda som kritiserats är hans lögn om Sverigedemokraterna. Men det är väl lättare för lata journalister att se detaljer istället för helheten.

Blocköverskridande överenskommelser är ett sätt att sno inflytande från väljarna. När blocken är överens så finns det inget skäl längre för oss att rösta. Då är demokratin borta, stulen av en politisk elit som anser att alla frågor är för viktiga för att överlåta till väljarna.

Om man är överens om politiken, varför ska man då rösta på något annat än den sittande regeringen? Varför ska man då rösta överhuvudtaget?

UPPDATERING 2012-01-17: Även HBT-Sossen, Mitt-i-steget och På Uppstuds skriver intressant om detta.

Man kan naturligtvis komplicera bilden ännu mer genom att skapa ett tredje kön för hybrider. Det kanske funkar i Sverige, även om det blir ombyggnad på alla arbetsplatser som i dag har två omklädningsrum. Men vad händer med acceptansen för svenska pass när vi får ett tredje kön? Förhoppningsvis ingenting, men jag vet inte. Vet du?

För att reda ut det hela tror jag att man ska börja med att konstatera att om en man vill bli kvinna (eller tvärtom) så är det något tredelat. Det handlar om den sociala biten, den kroppsliga och den juridiska.

En del är den sociala biten. Det handlar om att klä sig och att bete sig som den man vill vara. Det ska självklart alltid vara tillåtet. Att kvinnor gått på herrtoaletterna är inget nytt. Det händer hela tiden när man är på krogen och det är längre kö på damernas. Om någon rent fysiskt är en man men känner sig som en kvinna, ska denne då få gå på damtoaletten?  Jag kan tycka det. Visst kan det bli socialt svårt att bli accepterad men det är ingen stor grej. Ännu enklare blir det om man gör om alla toaletter till unisex och omklädningsrum likaså. Vissa anser ju att kön bara är en social konstruktion  och då borde ju denna del räcka långt.

Nästa steg är det fysiska. Här kan jag tycka att om någon vill operera bort sin kuk eller arm borde vara upp till var och en. Nästa fråga är naturligtvis vem som ska betala. Den är lite svårare. På samma sätt är det med hormoner. Samtidigt som man kan tycka att var och en bör få ta de hormoner de vill så vill vi inte ha fler hormonstinna anabolaoffer. Därför kan det vara läge att ändå begränsa rätten till hormonbehandling till de som faktiskt behöver det. Men vem behöver manliga könshormoner? Är det bara de som är födda i en kvinnokropp eller också de som vill bli starkare och få mer skäggväxt? Vem ska avgöra det?

Den tredje frågan är om juridiskt kön och det är den som diskuteras nu. Om jag förstått rätt så krävs alltså att den kvinna som vill bli man opererar bort äggstockar etc liksom att den man som vill bli kvinna tar bort kulorna. Det är det som är den tvångssterilisering som debatteras.

För mig låter det rätt logiskt att en man inte vill ha äggstockar eller att en kvinna inte vill ha testiklar. Men bara för att det är logiskt för mig betyder det inte att lagen ska kräva att det är logiskt för alla. Då är frågan om var gränsen går när man ska få byta kön rent juridiskt. Ska var och en få välja själv? Varför inte?

Men hur är det då med ålder? Ska var och en få välja själv där också? Varför inte? För att vissa regler bygger på ålder (tex ålderspension). Ja men vi har också regler som bygger på kön – tex kvotering. Hur blir det om en man vill öka sina chanser att göra karriär genom att bli juridisk kvinna? Visst vore det enklare om vi hade helt könsneutrala lagar. Då skulle man inte behöva bekymra sig om detta.

Men borde vi inte i så fall också ha åldersneutrala lagar så kunde var och en få välja sin juridiska ålder också? I alla fall när man fyllt arton. Eller vad är den principiella skillnaden? Jag är inte längre så säker på vad jag anser och ser därför gärna fram emot era synpunkter.

UPPDATERING 2012-01-17: Zettermark skriver klargörande om detta.