Integration är svårt när det är ett minfält av förbjudna ord.

mörkt i finalenDet var nog när jag hörde ordet rasifierad ännu en gång som det slog mig. Skälet till att alla politiskt korrekta duckar i integrationsfrågorna är nog inte bara risken att bli kallad rasist eller SD-anhängare. Något som förefaller vara synonymer för många, även om jag anser att det inte är det.

Men ett annat skäl kan vara listan av förbjudna ord:

Neger

Mats Ronander är den senaste som gått i fällan och har använt det ord som han växt upp med och som då var ett sätt att beskriva någons hudfärg, inte försöka försköna slaveriet eller annat som man numera anklagas för genom att använda det som numera kallas för N-ordet. Att Mats Ronander till exempel spelade på ANC-galan och alltså aktivt jobbar mot rasism mot negrer har inte längre någon betydelse. Han valde ju ett förbjudet ord. Vi vill inte tillåta ord som påminner om historien. Vi ska inte ens nämna det bakverk som numera bytt namn eftersom vissa ombud för ratificerade anser sig kränkta av att några tycker om dessa mörkbruna bollar.

Zigenare

Stefan Löfven sa zigenare och tvingades be om ursäkt. Man kan tycka att han är en ynkrygg som inte står upp för svenska språket, men han är politiker och därför pudlar han mer än gärna. Numera ska de kallas romer.

Tattare

Om jag förstått rätt så är tattare inte samma sak som zigenare, men väl enligt många en grupp av zigenarna. De ska numera kallas resande. Men här råder större tveksamhet och beroende på vem man frågar grå man lite olika svar. Dock används väl tattare aldrig som annat än skällsord idag och torde ur det perspektivet vara lätt att undvika.

Kinapuffar

Detta är tveksamt om man får köpa detta godis. De som tycker om detta godis kan möjligen komma undan med att Fazer numera bytt logo på sina kinapuffar. Men man får absolut inte tänka koppla ris till Kina för då kan riskornen, kineserna och andra risägare känna sig kränkta.

Listan över förbjudna ord är lång

Det är några av fällorna man kan gå i. Listan kan göras längre om man ska blanda in glassar som Nogger Black och 88:an eller prata om stereotyper som ser ut som japaner och går med kameror. Man kan inte säga japaner, för tänk om de är koreaner. Att säga asiater går inte heller, för tänk om de faktiskt är födda i Sverige, och gulingar är väl det mest otänkbara.

Blattar eller svartskallar är också uttryck som man måste undvika. Detta trots att många av mina latinska vänner pratar om ”cabezas negras” (svarta huvuden, direkt översatt). Men de pratar också om negros (svarta).

Ska vi se skillnaderna eller låtsas som de inte finns

Det är ett dilemma för antingen måste man se skillnaderna och då också kunna prata om dem, eller så måste man låtsas att skillnaderna inte finns, dvs, alla ser svenska ut. Svensk kultur existerar inte. Vi låtsas att vita har samma chans att vinna guld i löpning som svarta eller att den som är utbildad i ett land vars huvudstad ingen kan stava till har samma chans på arbetsmarknaden som den som är född i Sverige. Vi låtsas att vi inte har några fördomar och att alla färger är grå och att begreppet hudfärgad inte finns.

Könsdiskriminering vs rasdiskriminering

Eller så kan vi göra som med könsskillnader. Vi mäter på längden och tvären, vi pekar ut skillnader och letar efter dem även där de inte finns. Vi segregerar och kvoterar för att minimera skillnaderna – även om det för enskilda kan bli till ett högt pris. Vi avskaffar jämställdhetsministern eftersom det ska vara en integrerad del av hela regeringens arbete. Migrationsministern kvarstår, kanske för att släta över att man egentligen vill ha kvar skillnaderna, bara dölja dem genom att måla allt i samma grå nyans.

Jag vet att ordet ras i underrubriken också tillhör de förbjudna orden då människor inte delas in i raser, men nu har vi få ord som lämpar sig och därför använder jag det ändå. Det är svårt att prata om det onämnbara, vilket är just min poäng med artikeln. 

Städare

På andra områden som inte är så påverkade av rasifieringen kan ord leva parallellt. Det är länge sedan städare bytte namn till lokalvårdare, senare hygientekniker, trivselansvarig etc. Där anklagas ingen för rasism. Trots att det faktiskt är en mycket viktig del i den strukturella rasismen. De allt större kraven för att komma in på arbetsmarknaden är vid sidan av den sjuka bostadsmarknaden de två största hindren för integration och alltså i praktiken orsakerna till det mesta av den strukturella rasismen vi kan se. Tack vare RUT så kommer nu ordet städare tillbaks allt mer och invandrarkvinnor kan få jobba och försörja sig själva i Sverige. Något som framför allt många LO-medlemmar stör sig på. De vill gärna fortsätta att se dem som bidragstagare så att de konkurrerar med svenskarna om jobben.

Enkel kompromiss om flyktingpolitiken?

Permanent jobb istället för permanent socialbidrag

flyktingbåtSossarna vill ha permanent uppehållstillstånd då det är det mest humana för den som vill kunna påverka sin framtid. Moderaterna vill ge tillfälliga uppehållstillstånd för att inte Sverige ska bli mer attraktivt än andra länder. Hur ska de kunna komma överens?

Jo det är ganska enkelt, om man också kommer ihåg vad partierna anser om arbetskraftsinvandring. Moderaterna är för och sossarna är emot (i alla fall så länge det finns någon fackmedlem inom Sverige som rent teoretiskt kan utbildas till att göra jobbet).

Låt oss då kombinera det hela. Låt den som får asyl få ett uppehållstillstånd på fem år. Men låt det vara möjligt att omvandla till uppehållstillstånd för arbetskraft om vederbörande hittar jobb och har man haft uppehållstillstånd som arbetskraft i fem år så kan man få PUT.

Fördelarna är uppenbara:

  • Sverige får motsvarande regler som andra EU-länder (tillfälliga uppehållstillstånd).
  • Flyktingarna får chansen att påverka sin framtid, inte bara vara beroende av omvärlden.
  • Vi får en morot att skaffa jobb, vilket är det viktigaste för integrationen.
  • Att vi dessutom slipper dessa snyftreportage om de som utvisas efter 11 år i Sverige fast de har jobb osv är en annan fördel.
Ta bort möjligheten att överklaga utvisningsbeslut.

Utöver detta vill jag att man tar bort möjligheten att överklaga. Ingen ska behöva leva i limbo i mer än sex månader. I dagens extrema situation är det bättre att ta bort möjligheten att överklaga för att frigöra resurser att hantera ärenden snabbt och rimligt rättssäkert en gång än att hantera samma ärende gång på gång medan man inte hinner med andra.

Ge säkra vägar till Sverige.

Jag vill också se att Sverige slutar kräva av flygbolag att kontrollera inresandes visum alternativt öppnar upp för asylansökningar på ambassader (även om det av praktiska skäl måste vara begränsat) eller till att börja med en utfästelse om att göra det så snart nuvarande situation lugnat ner sig. Man ska inte tvingas ut i gummiflottor på Medelhavet där man riskerar livet för att få komma till de förmånliga tältlägren i den svenska vintern. Den som flyr för sitt liv är värd en bättre möjlighet. De ber inte om att bli omhändertagna i stora läger där andra ska försörja dem i alla framtid. De ber bara om en möjlighet att få leva i fred och efter bästa förmåga försörja sig och sin familj.

Det går att både öka integrationen, minska asylinvandringen och ge ett värdigare mottagande.

Ränteavdrag, lånetak och ökat bostadsbyggande

pengarVi lånar för mycket. Det är de flesta ekonomer överens om. Det är farligt för det skapar en bubbla. Däremot är man inte överens om hur det ska lösas. Stefan Ingves är extrem. Han vill döda svensk ekonomi för att bekämpa en inflation som inte finns.

Men tänk om man kan stoppa överbelåningen utan att döda svensk ekonomi, utan att strypa konjunkturen, utan att skrämma skiter ur vanligt folk som tvingats spela på räntemarknaden för att få någonstans att bo.

Jag är övertygad om att man kan det. Vad sägs om följande åtgärder?

1) Låt bankerna ta ansvar för sin överbelåning. 
Vi kan likt många andra länder göra så att om någon som är skuldsatt  kan lämna huset till banken för att bli kvitt alla skulder som huset är pantsatt för. Det gör att banken blir försiktigare med att låna ut pengar åt de som inte kan betala tillbaks eller inte har tillräckliga säkerheter.

2) Begränsa avdragsrätten successivt. 
Jag ser tre modeller som kan göras antingen var för sig eller i viss kombination. Sänk avdragsrätten med en procentenhet om året under 30 år. Då blir det förutsägbart och alla kan planera efter det. På sikt får det är avkylande effekt men det blir ingen dramatik. Man kan också trappa ner det för de högsta lånen, tex att avdragsrätten begränsas till 100 000 kronor om året per person. Det motsvarar 2% ränta på ett lån på 5 miljoner. För ett par gäller naturligtvis det dubbla – förutsatt att bägge skattar så det finns något att dra av ränteförlusten emot. Man kan också avisera att avsikten är att sänka det med 5000 ytterligare varje år. En tredje modell är att varje år se över hur räntan förändrat mot föregående år och om räntan gått ner så sänker man avdragsrätten med motsvarande halva räntesänkningen. Alla siffror är naturligtvis exempel som kan ändras utifrån politisk vilja.

3) Bygg mer bostäder och tillåt frizoner med marknadshyror på hyresrätter. 
Att stimulera bostadsbyggande är bra och genom att bygga hyresrätter tillåts den som inte vill spela med sin bostad att faktiskt få bara bo. Idag är det i många fall inte (tillräckligt) lönsamt att bygga hyresrätter och därför byggs de inte, eller så bygger man bostadsrätter. Genom marknadshyror så ges möjlighet att bygga lite annorlunda, att bygga lyxigare eller att prova olika alternativ för byggande som inte passar in i bruksvärdessystemet. Frizonerna kan också ha begränsade regeringar, tex när det gäller bygglov för att måla om etc. Den som vill bo där får göra det och den som inte vill slipper. Men de slipper också en del av konkurrensen om bostadsrätterna, vilket sänker priserna på sikt.

Att både äta kakan och ha den kvar.

Valfrihet_i_tandkramshyllan_inte_i_politiken

I morgon ska KD:s riksting ta ställning till om de vill att DÖ ska dö. Motståndarna till att avveckla decemberöverenskommelsen hävdar ofta att alternativet är nyval. Anders Lindberg påstår att KD drabbats av dödslängtan. Som DN påpekar så handlar det i stor utsträckning inte om den egna politiken, utan DÖ är ett sätt att skapa konsensus mot Sverigedemokraterna.

Jag tänker inte argumentera för eller emot DÖ, även om det är en gammal sanning att en bra regering kräver en bra opposition och i dag har vi varken en bra regering eller en bra opposition. Det visar sig inte minst i att svenska folket har störst förtroende för en partiledare som är mammaledig. Jag tänker för en kort stund falla i samma fälla som alla andra och se politik som ett strategiskt spel om makten och inte ett sätt att förändra världen i den riktning man vill, vilket det borde vara.

Om Alliansen är intresserad av att ta över regeringsmakten nästa gång så måste de vinna väljare med olika åsikter. De måste dessutom rädda KD kvar i riksdagen. Ett sätt att göra det är att låta KD spräcka DÖ men att de övriga partierna håller fast vid den. Då kan de som ogillar DÖ hos tex Moderaterna gå till KD istället för till SD. Vi kan få ett andra oppositionsparti i riksdagen vid sidan av de som vill försvara regeringen mot nederlag. Men majoriteten för DÖ är ändå stark. På så sätt kan Alliansen både äta kakan och ha den kvar. Faktum är att Centern och Folkpartiet också kan lämna DÖ. Det kan bli splittringar inom Alliansen men så länge S och M är överens så håller DÖ, åtminstone fram tills nästa val.

Att tro på ett nyval är som jag ser det väl naivt. Det bygger på någon tro om att politiker frivilligt skulle avstå makt och förmåner till motståndarsidan. Att bägge sidor hellre regerar med motståndarens budget hellre än att gå i så kallad opposition är ett tydligt tecken. För det är inte bara S som regerat med alliansbudget. Det omvända har också hänt, i Sundsvalls kommun.

Så även om DÖ skulle dö så är sannolikheten större för en S-ledd regering med stöd av några mittenpartier än ett nyval. Därför är de troligaste scenarierna enligt mig i rangordning.

  1.  Partiledningarna vinner. Tillräckligt många borgerliga politiker är mer rädda om sina riksdagsplatser än sugna på regeringsmakten. DÖ står fast med samma partier som tidigare bakom. Detta är dock bara aningen mer troligt än alternativ 2.
  2. Ett eller flera småpartier bestämmer sig för att rösta ner DÖ. Men överenskommelsen kvarstår bland de övriga. Rent strategiskt tror jag detta är det bästa för Alliansen.
  3. DÖ spricker och vi får en S-ledd regering, kanske till och med en ren S-regering som regerar med hoppande majoriteter så som man tidigare gjort framgångsrikt. Av många dåliga alternativ, tycker jag detta låter som det bästa. Det är definitivt det bästa för S.
  4. Nyval och efter att SD får en rejäl framgång så kommer vi tillbaks till alternativ 3. Då troligen en koalition mellan S och M – förutsatt att de tillsammans får egen majoritet.

Alternativ 3 och fyra är mycket osannolika som jag ser det, men vi får se vad som händer. Tyvärr så är jag övertygad om att oavsett när nästa val kommer så blir det en rejäl framgång för SD. Som det ser ut idag så är ju de det enda oppositionspartiet.

 

Varför ska vi må dåligt för att andra gör det?

Vi översköljs av tråkigheter i såväl traditionella media som via sociala media. Det kan vara stora världshändelser som tragedierna i Syrien eller personliga tragedier som när unga människor drabbas av sjukdomar och  dör. Jag ska inte ens försöka gå in i detalj på hur vi påverkas av alla dessa tråkigheter. Men vi kan väl lugnt säga att vi inte mår bra av det.

Vissa händelser kan vi påverka och då är det naturligtvis bra att känna till det. Kanske kan vi göra en insats när det gäller att samla in pengar, trösta en anhörig eller någonting sådant. För att vi ska kunna göra det så krävs att vi har kunskap om det hela. Men varför ska vi må dåligt över sånt som vi inte kan göra något åt?

Ibland tror jag det är sunt att inte ta till sig alla tråkigheter, hur gripande de än är. Men förstå mig rätt. Jag tycker inte det är fel att ta del av nyhetsflödena eller att vara aktiv på sociala media. Alla som känner mig vet att det är tvärtom. Men man kanske ska fundera till på om man verkligen ska läsa hela artikeln om en dödfödd bebis om man är gravid eller hur mycket man ska frossa i nyheterna om dödsskjutningar någonstans i världen där vi varken känner någon inblandad eller där vi på annat sätt kan göra något åt det hela. Ibland är okunskap klokare än kunskap.

Medkänsla är någonting mänskligt och jag mår ibland fysiskt dåligt när jag till exempel läser på Facebook om någon i bekantskapskretsen som lider av att anhöriga har cancer eller hur någon torterat barn. Kan jag bidra med tröst eller på annat sätt är det kanske värt att jag mår dåligt av att läsa om det. Men när jag ibland konstaterar att jag inte kan göra något åt det så funderar jag på om det inte vore bra att slippa läsa om eländet.

Detta är inte på något sätt någon kritik mot journalister som skriver, eller anhöriga som delar med sig av sin sorg. Var och en är ansvarig för sina egna känslor och jag väljer själv om jag läser  eller ej. Men jag tror att det ibland är klokt att inte klicka vidare på en länk för att frossa i detaljer om en tragedi. Det handlar inte om ointresse utan om ett sunt val. Varför ska en person till må dåligt, bara för att någon annan redan gör det? Det kommer alltid att förekomma tragedier.

Alla som föds ska också dö. Såvida denne inte är helt utan anhöriga (vilket vore en tragedi i sig) så kommer människor att sörja. Men ingenting blir bättre av att flera frossar i denna sorg och att ännu fler mår dåligt. Därför ska jag försöka att tänka efter innan jag läser för mycket om andras olycka. Kan jag göra något åt det? Om inte så kanske jag ska läsa något roligt istället. Det är betydligt klokare. Men mår jag inte dåligt av att läsa en tragisk historia så kan jag naturligtvis läsa den. Om man kan läsa om tråkigheter och till och med få ut något positivt av det så ska man naturligtvis läsa det. Man kanske tycker det är spännande, eller gläds åt att gärningspersonen åker fast till sist. Då är det bara nyttigt att läsa.

Faktum är att det gäller även den som själv är obotligt sjuk eller som har nära anhöriga som ligger för döden. Man får skratta även när livet drabbar en med motgångar. Frossa inte bara i det onda utan försök att i möjligaste mån också blanda upp med något trevligt. Ett gott skratt förlänger livet.

Därför har jag också försökt att blanda upp den tråkiga historien i boken Utan Min Dotter som handlar om min bortrövade dotter, med lite kulturkrockar, funderingar och dråpliga situationer. Jag tycker läsning ska vara en positiv upplevelse även när historien inte är positiv. Jag hoppas att du också kommer att uppfatta boken så.