Sänkt lönekostnad är vägen tillbaks

Gunnar Wetterberg påpekar hur svårt det är för många att få jobb och varför den sammanhållna lönebilden bidrar till att hålla vissa människor kvar på arbetsmarknaden och andra långt ifrån den. Om arbetsgivaren tror att någon kommer att prestera 50 % av vad någon annan ska prestera så kommer den förstnämnda inte att få jobb i en konkurrensutsatt verksamhet. Det skulle nämligen riskera de andras jobb. Därför är också facken nöjda med att massarbetslösheten breder ut sig. Det skyddar lönerna för den majoritet av deras medlemmar som har jobb.

Enda sättet att öka möjligheten för den som arbetsgivaren tror ska prestera sämre är att se till att kostnaden är i nivå med den förväntade prestationen. Om någon till exempel kan förväntas prestera 50% så får inte kostnaden vara mer än 50%. Lättaste sättet att införa det är lönedumpning. Men det innebär som jag ser det ett problem. Stora grupper kommer att få svårt att leva på sin lön. Det kan lösas genom att staten täcker upp för inkomstbortfallet. En variant är som Wetterberg föreslår plusjobb. Övriga arbetsmarknadspolitiska åtgärder kan också vara exempel på detta. Problemet med det är att det krävs en individuell bedömning, som är både rättsosäker och utpekande. Det är inte kul att bli utpekad som lågpresterande.

Ett sätt att kringgå det är att införa generella åtgärder. En åtgärd som i princip skulle fungera är att ha ett generellt stöd för anställning av dem som varit arbetslös och koppla stödets storlek till hur länge någon varit arbetslös. Till exempel skulle det kunna innebära att arbetsgivaren får en rabatt på lönekostnaden som motsvarar arbetslöshetens längd. Den som varit arbetslös i en månad genererar en månads stöd. Den som varit arbetslös i 24 månader genererar 24 månaders stöd.

Det behövs naturligtvis kompletterande regler för kring provanställning och hur man säkrar upp att systemet inte utnyttjas för gratis arbetskraft. Kanske ska rabatten utgå i en fallande skala så att kraftiga brytpunkter undviks och att samtidigt anställningsskyddet trappas upp. Tex att första månaden är rabatten 100%, andra 90%, tredje 80% etc. Första veckan gäller 0 dagars arbetsbefriad uppsägningstid. Andra veckan 1 dag osv. På så vis blir det en kostnad för att ”byta ut” stödpersonen samtidigt som tröskeleffekter minimeras.

Jag har inte funderat igenom alla detaljer kring hur ett sådant regelverk skulle se ut, men det bör en utredare kunna göra ganska fort. Fördelen är att vi skulle få förutsägbara regler som skulle täcka det mesta. Sedan kommer ändå en och annan att behöva ytterligare stöd och då måste naturligtvis den möjligheten finnas. Det är därför det är viktigt med en offentlig sektor. Om man sedan kallar det för plusjobb eller något annat spelar mindre roll.