Genusperspektiv på Ubåten U-137

Jag ser att ”genusforskare” håller på att analysera ubåtskrisen 1981. Det är svårt att ta det på allvar, även om det är tragiskt att skattepengar används till sån trams. Men jag ska göra en egen analys av hur man kan se på händelsen.

Först och främst så är jag förvånad att inte några militanta feminister har valt att använda ubåten som sin symbol. Hon kan ju verkligen sänka männen. Inte bara de män som hon har i sig utan också de män som finns på de båtar som hon sänker. Ubåten har ju historiskt använts för att sänka andra krigsfartyg och den absoluta majoriteten ombord har varit män.

Under Hårsfjärden visade hon också sitt värde. Hon kunde få hela regeringar att dansa efter sin pipa. Den sovjetiska krigsmakten var beredd att använda våld för att hindra att någon svensk soldat kom in i henne. Den svenska regeringen som innan kanske varit manligt kaxig mot den ryska övermakten bestämde sig hastigt men inte så lustigt att sätta freden framför allt och eftersom ”kvinnor inte startar krig” så är väl det kvinnligt beteende.

Barnens makt i vardagen.

Barnet:
– Den är färdig nu.
Pappa:
– Nej.
Barnet:
– Jo
Pappa:
– Nej. Vi får vänta lite.
Barnet:
– Jo. Färdig nu.
Pappa:
– Det är pappa som bestämmer.
Barnet:
– Nej.
Pappa:
-Vem är det som bestämmer då?
Barnet:
– Jag.
Pappa:
– Då får du bestämma att vi väntar lite.
Barnet:
– Ja.
Sedan springer barnet iväg och leker. Pappa undrar om det inte är samma sak som när politikerna utlyser val och låter folket bestämma.

 

Ge kunden adekvat info – inget annat

Jag köpte nyss ett äpple och en ramlösa på Pressbyrån. Då frågade jag om äpplet var tvättat. Damen i kassan svarade surt med ”Tror du vi har tid att tvätta all frukt innan vi lägger upp den?”.

Då jag var på väg att lägga tillbaks äpplet och i stället ta en banan så lägger hon till: ”Men jag kan tvätta det åt dig om du vill.” Jättebra service och äpplet var gott.

Men varför började hon med att gnälla om att de inte kan tvätta all frukt? För det första så går det fortare att tvätta allt samtidigt och sedan lägga ut det än att lägga ut det först och sedan tvätta dem en och en. Ok, kanske hinner någon gå och nysa på det innan man köper äpplet men den risken kanske man kan leva med. För det andra, så behöver hon inte ge intrycket av att de säljer skitig frukt, vilket de faktiskt gör. Hon hade bara behövt säga: ”Jag kan tvätta det åt dig om du vill.” Då hade jag varit nöjd med servicen utan att det fått någon besk eftersmak.

Kör inte på fyllan, men argumentera med nyktra fakta.

fyllstyrningOm de här uppgifterna kring alkohol i trafiken stämmer så sker 12600 fyllkörningar varje dag. Det betyder 4 600 000 fyllkörningar om året. 75 personer om året dör i trafiken på grund av fyllkörningar säger samma sida. Det betyder alltså att du rent statistiskt att risken att dö eller döda någon vid fyllkörning är mindre än en på 60 000.

Nu betyder inte det att jag uppmuntrar fyllkörning. Det gör jag inte. Den som är full ska inte köra bil. För utöver de som dör så är det också flera som skadas och lemlästas på grund av fyllkörningar varje år. Däremot tycker jag gränsen på 0,2 promille är larvig. Jag har inte sett någon statistik som visar att det är en ökad olycksrisk mellan 0,2  och 0,5 promille.

Jag tycker också att lagstiftningen och den politiska diskussionen ska utgå från fakta och inte bara fundera på om vi kan skruva åt reglerna ett varv till.

En dag för de döda

KyrkogårdIdag är en dag när man ska minnas de döda, gärna också besöka deras gravar. Då mina döda vänner är utspridda i olika delar av världen så väljer jag att komma ihåg dem ändå.

Den som betytt allra mest för mig är min far Tommy Filppu. Han har också fått ge namn åt min yngste son. Älskade pappa du må vara borta från oss, men aldrig glömd.

Jag minns också farbror Tobbe som en glad prick som tyvärr också blev allt för kortvarig på jorden. Likaså farbror Jan-Erik, som jag minns som en renlevnadsmänniska. Ändå togs han i från oss mitt i sin krafts dagar. Faster Marianne har jag inte så starka minnen av och jag förstod knappt vad som hände när jag först fick höra att hon hade cancer och sedan var död.

Jag minns också min mormor Elsie och min morfar Arthur. Jag minns min gammelmormor som tyvärr hann var med om att begrava flera av sina barn innan hon själv fick frid.  Jag minns tyvärr inte min mammas biologiska pappa, eftersom han tog livet av sig innan jag föddes. Men jag minns morbror Leif som en glad spjuver innan han blev Jehovas vittne och sedan tyvärr valde att avsluta sitt liv alldeles för tidigt. På temat självmördare minns jag också min vän och granne Christian som hängde sig på vinden.

Farfar som överlevde andra världskriget blev till slut ännu ett av offren för den svenska industrin när asbestosen ändade hans liv. Farmor som har varit sängliggande så länge jag kan minnas var till slut lycklig på hemmet där hon till slut hamnade innan det var dags för den sista resan.

Jag tänker också på de två gamla klasskamrater som gått åt. Jarkko blev offer för en trafikolycka redan i tonåren och den förbannade cancern tog Lasse och lämnade hans små barn faderlösa.

Krilles farsa, Leif, fick ont i benet och så hade cancerns skördat ännu ett offer. Jag kände inte Oliver Byström, men en gång i tiden kände jag hans mamma och när livet känns svårt tänker jag på honom och den modiga kamp en ung kille till sist förlorade mot cancern och vilket helvete hans mamma gått igenom. Man ska inte behöva begrava sina barn.

Don Gustavo lärde jag känna när han redan var gammal. Han visste hur man njöt av livet och det finns de som säger att det var mixen av Tequila och Viagra som matade cancern. Jag tänker också på min dotter Paulinas gammelmormor, vars egen dotter, Paulinas mormor, vägrade erkänna henne som mamma. Jag tänker också på Luis kusin som mördades av sina kidnappare och var lemlästade lik hittades i diket.

Albert fick bli 96 år och var gift med sin Rut i 66 av dem. Tänk vilken gåva att få leva med sin stora kärlek under så lång tid. Deras tro och övertygelse att de snart ska ses igen är en viktig tröst. Mats föräldrar som splittrades på ålderns höst när pappan behövde mer vård än han kunde få hemma.

Sten-Olof Öberg lärde jag känna när han var kommunstyrelseordförande i Sundsvall, bland annat under den tid jag själv satt i kommunstyrelsen och han slogs för den bro över Sundsvallsfjärden som han tyvärr aldrig fick se färdig. Bo Holmberg var partidistriktets ordförande i Västernorrland när jag var SSU-distriktets ordförande. Trots det tror jag aldrig han lärde sig uttala Filppu. Hans fru Anna Lindh var SSU-ordförande samtidigt som jag gick in i politiken och hon knivmördades för tio år sedan för att hon ville gå runt på stan som en vanlig människa. Mordet på Olof Palme minns jag mest för att jag samma kväll fick stå med en röd fana på torget i Sundsvall och sakna den partiledare jag aldrig lärde känna personligen, men väl hand idéer som dagens socialdemokrater tyvärr har begravt lika djupt som sin tidigare partiledare.

Jag tänker också på många andra människor som inte längre är med oss här på jorden men som för den skull lämnat större eller mindre avtryck. Var och en av oss har en historia som är unik och var och en av oss är värd att komma ihåg. Idag är en dag att tänka på de som inte längre är med oss. Idag är en dag att komma ihåg dem och vårda deras minnen.