Varför ringa tillbaks om man inte har tid?

Jag gör en del utgående samtal till kunder och tilltänkta kunder. Inte så sällan händer det att någon som inte hinner svara ringer tillbaks. Så långt är allt bra. Men när jag presenterar mig så säger de något i stil med: ”Jag är upptagen nu, så jag hinner inte prata.”

Min fundering är varför man ringer upp någon om man inte hinner prata. Jag kan förstå det i undantagsfall. Man tror det är från dagis och något har hänt barnen eller att det är ett speciellt samtal man väntar på. Men det händer lite för ofta för att jag ska tro på det.

Jag använder istället principen att jag svarar inte om jag är upptagen – än mindre ringer tillbaks. Om däremot telefonen vibrerar lika frekvent som en vibrator, därför att någon ringer gång på gång, så kan jag ursäkta mig för den jag är i möte med och ta samtalet. Men jag ringer aldrig upp någon om jag inte har tid att prata. Är det akut och viktigt så ringer de igen. Om inte så får de vänta tills jag är klar med det möte jag är i. Vad tycker du? Hur gör du?

Boende i Kiev

Jag befinner mig för närvarande i Kiev på jobb under några dagar på Ciklums huvudkontor.

Kiev, eller Kyiv som de skriver här när de inte skriver det med kyrilliska tecken är en trevlig stad på många sätt. Staden känns tryggare på kvällarna än Stockholm då det är mer folk i liv och rörelse. Men boendet är lite lustigt. Lägenheten jag har under mina dagar här gav kanske inte det bästa första intryck man kan tänka sig. Så här såg gården ut när jag kom in på den.

Gården i Kiev

Porten såg inte heller allt för inbjudande ut. Till vänster är den sedd från utsidan och till höger från insidan.

Porten i Kiev Dörren från insidan

Sen har vi då själva trappuppgången.

Trappuppgång i Kiev

Och lägenhetsdörren.

lagenhetsdörr

Men väl inne i lägenheten så är det fräsch och fint, vilket man kan se på uthyrningssidan. De bilderna stämmer med verkligheten så lägenheten är bra.

Det sägs att även de rikastes lägenheter har lika ”inbjudande” trappuppgång och bakgård. Det är ett gammalt arv från kommunisttiden när staten ägde husen och tog hand om de gemensamma ytorna. Idag gör ingen det och då står det och förfaller. Men när man väl kommer in i det privata, så är det något helt annat.